Skånsk bergsbestigning med förhinder

* Huset vi hyr*

Gårdagen var härlig, vädret varmt och soligt. Vi cyklade en del och barnen var för det mesta nöjda. Det enda aber var att min favoritloppis hade semesterstängt, men förhoppningvis hinner jag dit innan jag åker hem.

Idag har vädret varit bra till en början, men nu ser det litet mer "utryggt" ut, som de säger i Norge. Maken är ju bergs- och vandringstokig, så en utflykt till Kullaberg är alltid given. Först en promenad/klättring till Nimis som är självskriven för barnen, klättermöss som de är. Själv har jag bara en liten gnutta fobi för att ta mig ner där...

Som kuriosa kan nämnas att på tillbakavägen stötte vi på en man med några vedklabbar i famnen och snickarbälte - självaste Lars Vilks på väg att reparera sitt konstverk!

Då började ångan gå ur lilla prinsessan. Nu var det tråkigt och hon ville hem och se på film. Nu kom emellertid pappas huvudnummer, dvs vandra upp till högsta toppen på Kullaberg, det magiska Håkull, och där inta matsäck. Snacka om flopp det blev. Prinsessan bölade på mest hela tiden trots att hon blev buren av pappa. Till råga på allt hittade vi inte rätt väg utan fick nöja oss med "Pseudo"-Håkull, dvs granntoppen Sadeln, till makens stora förtret! Så vad gjorde han då? Jo, han skjutsade hem oss och tog sen cykeln (!) tillbaka till Kullaberg för att springa upp på toppen själv (en gång till). Vilken bokstavskombination är detta symptom på tros? Sonen påpekade inte särskilt finkänsligt att "Pappa, kom ihåg att du är snart 50 år". Mycket populär kommentar för den som vill (och hittills lyckas med) att vara evigt ung.

Nåja, det var rätt skönt tycker övriga familjen att softa litet hemma efter denna "skräckfärd". Kan tilläggas att hela Kullaberg verkar vara utsatt för någon slags nyckelpige-invasion. Man fick formligen skyffla bort dem tidvis... Märkligt. Känns skumt att "gå på nyckelpigor".