måndag 1 februari 2010

Lattemuggar!

Min trevlige DHL- leverantör Micke dök upp tidigt idag med dessa rykande färska nyheter. Det är min favoritkeramiker Kerstin Tillberg som ännu en gång överträffat sig själv i stil och design.
Senaste nytt från henne är dessa lattemuggar. De finns med vit botten (naturfärgad egentligen) med svarta prickar och silverkant.
(Ursäkta de litet dåliga bilderna... snyggare kommer!)
'
Helläckra muggar, tycker jag! Naturligtvis passar de utmärkt att även dricka te ur. Jag skall förstås sno åt mig några själv, de var så sköna att hålla i.
'
Dessa muggar finns även i randigt (smala eller breda ränder, i blått eller svart) samt vita med den berömda rosen på. Dessa har jag ännu inte hemma på TEFROSSA, men är någon intresserad så säg bara till så kan jag beställa hem dem också.

*

Så till vinnaren av förstapriset i Ordsamlings te- och skrivtävling! Denna te-historia är (helt fantastiskt) skriven av Malin P!



Läs och njut!
'

"Vid hennes köksbord satt vi mitt emot varandra, hon med sitt vackra ansikte och
jag med mina längtansögon och mitt trassliga hjärta. Utanför fönstret dansade
decembernatten med snöflingorna på taket och värmeljusen kastade skuggor omkring oss. Till toner som jag inte kände igen smuttade hon på sin tekopp och
däremellan log hon sådär med ena mungipan och jag kunde inte låta bli att tänka
att jag mycket hellre skulle haft hennes händer mellan fingrarna än en dum tekopp som ändå svalnar efter en stund.

Hon berättade om sin nya värld. Om staden och kärleken. Hon hör inte hemma här, det visste vi båda två. Ändå önskade jag att hon skulle stanna kvar, att vi kunde intehörahemma tillsammans. Sitta där för alltid i hennes kök och berätta allt för varandra tills ingenting fanns kvar att säga och alla ord var slut. Och då skulle vi komma på nya ord. Men det fanns aldrig någon framtid för oss, det visste vi båda två. Så hon satte på en ny kanna te och satte sig bredvid mig. Själv fortsatte jag att försöka svälja svindeln.

Vi drack mer te. I flera timmar kände jag fel värme mellan händerna. Vi pratade om att våga och att falla. Jag berättade om rädslan. Men aldrig om rädslan för hennes ansikte alldeles för nära. Och jag berättade aldrig om hennes brungröna ögon. Hur många gånger jag tittat in i dem och önskat att hennes hjärta slog lika hårt som mitt. Jag smuttade på mitt egentligen alldeles för varma te för att komma undan mitt hjärta. Ville inte ha känslorna som på nytt exploderade i mitt bröst, precis likadant som den där sommaren. Känslorna jag alltid skriver om, som är större än Göteborg. De jag har försökt lära mig att tränga undan. Det fanns ju aldrig någon framtid för oss.


Jag höll hårt om min ångande kopp och fortsatte berätta om rädslan. Och där
någonstans, mitt i ett andetag, lutade hon sig ännu lite närmre och hennes läppar snuddade mjukt vid mina ett ögonblick innan de var borta igen. För en sekund tappade jag alla ord. Jag blev en rymd där varenda stjärna var en ny känsla. De svarta mellanrummen ägnade jag inte en tanke.

Jag ställde ned tekoppen för att inte tappa den och med darrande händer och ett inre uppror stammade jag fram alla ord jag kunde komma på, men det blev ingen ordning på det alls så jag slutade. Och hon kysste mig igen. Och igen."

Inga kommentarer: